har en sån j-la huvudvärk,....tänk vad livet ibland kan bli totalt upp och ner vänt...som mitt är just för tillfället. Har gått från att ha bott i ett litet fint hus på en liten lugn gata med återvändszon, fåglarna som kvittrar i träden och rådjur som studsar fram över gatan till att bli hemlös,...eller hemlös och hemlös,....har ju fått en fristad hos lilla mamma, och det  ska man ju vara tacksam för. Tänk om jag inte hade haft henne eller min pappa som också är en klippa, så egentligen är det ju inte supersynd om mig,...men jag har kastat mig ut i ingenmansland och vet inte hur det slutar. Det var evigheter sen jag bodde ensam,..har inte gjort det sen 1989 när jag som 19-åring fick min första lägenhet på tallgatan. På den tiden var ju livet en fest och det enda som betydde något var att ha så roligt som möjligt,...varför är det inte så idag?  Livet blev inte riktigt som man tänkt sig, eller var det så att jag inte tänkte över huvud taget? Man får ju också vara tacksam för sina barn och att de är friska och att det går bra för dem,.....det kunde ju ha varit värre. Jag  kommer ju inte bo ensam heller för den delen, har ju mina fina barn, i alla fall bor ju två av dem fortfarande hemma,..som tur är. Tryggheten är mina barn. Jag ska berätta för er hur jag skulle vilja ha det,...jag skulle vilja bo i ett fint hus på ett fint område med en underbar man som tog hand om mig och barnen, helst skulle det vara pappan till mina barn men det är ju en omöjlighet eftersom jag har skaffat barn med två olika och att det har gått åt helsike med båda två. Då skulle jag vilja ha en snäll man som kan tänka sig att engagera sig i mig och mina barn, följa med på resor och vara ett stöd och en trygghet. Vi ska skratta tillsammans, planera framtiden och ha det härligt. Eller hur det låter underbart,....varför ska det vara så svårt?